Ordning och regler

Synd att Allah, Jehova, Gud - det spelade ingen roll vilket namn man gav honom - inte hade levt i dagens värld. För i sådana fall skulle vi alla fortfarande vara i paradiset, medan Gud ännu skulle vara upptagen med att svara på besvärsskrifter, anmodande, ålägganden, garantier om individuellt rättsskydd, förmyndarskapsärende - och skulle under otaliga sessioner tvingas förklara sitt beslut att köra ut Adam och Eva ur paradiset - bara för att de överträdde en godtycklig lag, som inte hade minsta juridiska grund: en lag som sa att man inte fick äta frukten som gav kunskap om gott och ont.

Om han inte ville det varför satte han i så fall trädet mitt i lustgården - och inte utanför paradisets murar?

Om Mari blivit ombedd att försvara paret skulle hon helt säkert anklaga Gud för "försummelse i tjänsten", för att han hade inte bara planterat trädet fel, han hade dessutom försummat att omge det med varningsskyltar och stängsel och hade inte enns vidtagit ens de allra enklaste säkerhetsåtgärder och på så sätt utsatt alla som gick förbi för fara.

Mari kunde också anklaga honom för "anstiftan till brott": han gjorde Adam och Eva uppmärksamma på exakt var trädet stod. Om han inte hade sagt något alls skulle generation efter generation ha vandrat på denna jord utan att någon intresserat sig för den förbjudna frukten - eftersom trädet förmodligen stod i en skog av liknande träd och alltså inte hade något särskillt värde.

Men Gud hade inte handlat så. Tvärtom skrev han en lag och fann ett sätt att övertala någon att överträda den, bara för att kunna uppfinna straffet.
Han visste att Adam och Eva till slut skulle tröttna på allt det fulländade och förr eller senare börja pröva hans tålamod. Han stannade där och väntade, för kanske var också han - den allsmäktige Gud - trött på allting som fungerade alldeles felfritt; om Eva inte hade ätit av äpplet vad intressant skulle då ha hänt under dessa miljontals år?

Ingenting.

När lagen överträddes satte Gud, den allsmäktige domaren, igång en låtsasjakt - som om han inte redan kände till alla gömställen som fanns. Med änglarna som roade åskådare till upptåget började han gå runt och leta i lustgården.

"Var är du" frågade Gud.

"Jag hörde dig komma i lustgården. Då blev jag förskräckt eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig" svarade Adam, utan att veta att han med detta tillkännagivande hade erkänt sitt brott.
Saken var klar.

Med ett enkelt men listigt påhitt hade Gud, som låtsats att han inte visste vare sig var Adam befann sig eller varför han hade sprungit och gömt sig, uppnått vad han ville. Men trots det bestämde han sig för att fortsätta leken, så att änglapubliken som uppmärksamt följde utveckligen inte skulle hysa några tvivel.

"Hur vet du att du är naken?" sa Gud, medveten om att det bara fanns ett svar på denna fråga.

Gud utvisade mannen och kvinnan, deras barn skulle också få sona deras brott, och så uppfanns rättssystemet: lagar, lagöverträdelser (logiska eller absurda, det saknar betydelse), rättegång (där den mest erfarne vann över den naive), och straff.

Så långt hade det gått att när Gud väl ändrade sig och skickade sin son för att rädda världen, vad hände då? Han fastnade i rättvisans garn, den rättvisa som Gud uppfunnit.
Virrevarret av lagar skapade till slut så stor förvirring att sonen spikades upp på ett kors.


Citat från "Veronika bestämmer sig för att dö"